|
Doris på Jaktprov och träning |
|
||||
|
2005/02/04 Jaktträningen är väl det roligaste man kan hitta på med sin retriever tycker jag. Förutsatt att hunden gillar att apportera så klart. Men det brukar de flesta göra. Men här kommer det verkligen fram hurdan kontakt man har med sin hund. Att locka med godis brukar inte hjälpa när det smäller skott och vilt faller... |
|||||
|
Doris och jag har tyvärr stött på lite problem på vägen. Hon har inte haft den lydnad från början som krävdes, utan hon har lärt sig att hon kan göra lite som hon vill. Dessutom har vi under första året aldrig tränas passivitet, så hon går väldigt högt upp i stress bara hon förstår vad vi skall göra. Det är synd för hon är annars en talangfull hund. Arbetslust i massor, bra sök och ett bra och mjukt grepp om fåglarna. Framför allt så finns det så mycket vilja. Jag tror att jag lärt mig en del på vägen och planerna är att nästa hund skall få en bättre start på jaktträningen. Det främsta jag lärt mig är väl att man inte skall apportera med en olydig hund... Doris kommer med alla apporter, så det är inte det som är problemet. Efter att hon fått springa av sig ett tag så kommer hon på inkallning som hon skall och hon kan sändas i olika riktningar. Men det är just det där det första när man kommer ut, då är hon som lite väl mycket laddad och hon måste bara sticka iväg och söka av området innan någon annan hund hinner dit... Men hon har i alla fall startat på jaktprov tre gånger. Första gången gick det inte alls så himla tokigt och hon fick ett tredje pris. Hon var lite trög att komma in med saker och var lite trög att styra, men det var ändå bra med tanke på hennes dåvarande lydnad. Så jag trodde att det skulle fixa sig lätt. Men redan nästa prov så visste hon var det var frågan om och då gjorde hon väl ingen större prestation direkt... Hösten när hon var två år så startade hon på sitt sista jaktprov. Hon fixade de två enkelmarkeringarna på vattnet bra, men sen... Sen drog hon som ett jehu till skytten och sen ut på fältet. Hon sökte och sökte... Sprang och sprang. Kalla in henne sa domare. *hm* Jo... DDOOORRIS! Bara det att när Doris märker att matte är lite arg och stressad, ja då springer hon bara ännu mer... Hon kom in med fåglarna, men dumpade de på betryggande avstånd från mig så att jag inte skulle kunna få fast henne och så stack hon ut och hämtade nästa. Vaddå självgående? När det var dags för landmarkeringen så var hon äntligen lite trött. Jag tryckte till henne på rumpan och då gick hon faktiskt fot med mig och hämtade in markeringen. Så var det med det och efter det så var jag inte så sugen på att fortsätta med jaktträningen. Nu två år senare så dammade jag av henne lite. Det är bara det roligaste som finns tycker hon. Tänk om jag bara skulle kunna reglera gasen på henne lite...
©Sophie Larsson 2005
|
|||||