Nu har Doris och jag gjort vår debut i HKL spår! Fast en väldigt kort debut... Precis innan vi skulle starta spåret så kom en karl med en hund ut till höger om vår upptagsruta (som jag då inte visste vart den låg) Doris tog upp spåret snabbt i rutan och det fanns nog inte mycket att anmärka på där, men så vek hon tvärt av till höger och kom ut vart karln med hunden hade kommit ut. Då förstod jag att vi var ute och cyklade. Men orutinerad som jag är gick jag bara tillbaka halvvägs och började lite på måfå leta efter spåret istället för att direkt gå tillbaka till rutan där jag visste att hon gått ut. Det var bara att tacka för oss och bevittna resten av provdagen från ringside.

Det var i och för sig roligt att se uppletande och de olika lydnadsmomenten. Jag har ju inte varit på något HKL-prov förr, så det var lärorikt i sig. Men det var tungt att bara få se på med alla timmars träning bakom oss (Dock dåligt tränat på korsande hundspår... Fy fy på mig)

~

Sommaren 2000 sadlade vi om från viltspår till bruksspår i och med Doris viltspårchampionat. Det tog några träningspass innan hon fattade att pinnarna skulle till matte och inte bara springas rätt över. Nog slet jag mitt hår några gånger och funderade hur jag skulle göra. Men en stor påse korv löste hela problemet och efter det har hon knappt missat en enda pinne!! Sommaren 2002 startade vi bara på ett bruksprov, och det var vårt andra i ordningen. Efter en väldigt dålig start så kom vi igen och blev uppflyttade från appellen i spår.


Våren 2003 så gjorde vi vår debut i lägre klass. Specialen fixade Doris som en dans, men sen gjorde hon inte mycket mer. Jag badade henne innan lydnaden för att försöka att få henne svalare och piggare, men hon orkade inte igenom provet. Men det är matte som får skylla sig själv. Doris var i dålig kondition. Tjock av flera olika anledningar, men det går inte att komma ifrån att det var mattes fel!

Men jag var jättenöjd för det och det kändes roligt att vi ändå kommit så långt som till start och så långt som till godkänt! Platsliggning med skott trodde jag skulle vara ett jätteproblem, men efter ett litet träningspass så var det fixat!

Våren 2005 så var det dags igen. Jag kom min äntligen för att starta igen efter ett långt uppehåll. Jag kände mig trygg och säker på alla moment Till och med framförgåendet hoppade jag på ett vi skulle ta hem några poäng på ;D

Vi startade med spårupptaget och gick mindre bra. Man kanske borde träna på det iaf en gång innan start? Sen gick spåret som en dans. En pinne borta, men det var jag nöjd med ändå. (Det var ju det där med träning innan...) Sen var det dags för lydnad. Med mina nerver mer under kontroll så såg jag fram emot att få starta och var laddad och lagom nervös. Vi körde moment efter moment och jag kände att det mesta satt. När det var dags för hoppet så blev jag spänd, där brukar det ofta strula om TL står för nära... Men det gick hem galant!!

Så var det väntan och väntat. Jag kände att nu eller aldrig, blir vi inte uppflyttade nu så blir vi det aldrig. Men snopet så fick jag pappret i handen och på det så stod det godkänd. Det var faktiskt svårt att vara nöjd =( Jag går ut till bilen och börjar kolla pappret lite mer noga. Där hittar jag ett fel... Inget litet fel heller utan helt avgörande för vårt resultat. När det var rättat så kom jag ut med en plakett i handen och ett uppflytt!!

Glad i hågen så tränade jag för HKL till hösten och anmälde mig till det förbaskade provet för tredje eller fjärde gången. Å samma sak som alltid. Doris löper... Jag borde ha lärt mig  att inte anmäla till det provet fler gånger...

Men vi får sikta in oss på våren 2006 istället.