Du sörjer så att hela världen stannar och
nästan hela hjärtat med
Tiden står stilla i sorgen,
saknaden kväver allt
utom tårarna
För tårarna rinner i floder
ur ett krossat hjärta
Din älskade vän är borta
Låt tårarna rinna,
gråt så mycket du vill
men ta sedan ett steg
Tårarna tar inte slut
bara för att de slutar rinna
Sorgen försvinner inte
bara för att du ler
Saknaden blir inte mindre
bara för att vardagen återkommer
Låt inte tomrummet efter din vän
fylla hela dig
Ta ett steg och ta vara på
glädjen din vän spred
Låt minnet förbli vackert
Du är inte ensam i sorgen
Du är inte ensam när livet fortsätter
Du är älskad
En
dag i mars år 2002 så kom Alma hem till oss som en liten liten
prick! Hon stormade in och verkade knappt märka att hon bytt hem.
Hon var det lilla underbarnet de första veckorna och snällare,
lugnare och mer lyhörd valp får man nog leta efter
Enda problemet vi hade var att hon vägrade att göra sina behov
ute... Vi fick kämpa länge och väl innan hon gav med sig och
började att göra ifrån sig UTE och inte vänta tills vi kom in
igen...
Tiden
gick och Alma växte och växte. Nästan
rumsren blev hon vid ca 4 månaders ålder. Det var en stor
lättnad. Nu kunde vi tänka på annat än att bara passa en
kissande och bajsande hund.
Alma var fortfarande jättesnäll och lyssnade bra när vi var
ute. Okej lite allmänt vild var hon och röjde ibland i
lägenheten så att stickorna yrde!! Hon hängde i byxorna på
våra besökare så de snabbt flydde in i det valpfria rummet när
de kom till oss.
I
mitten på juni så flyttade vi ut på landet. Vistelsen blev
kanske inte riktigt vad vi tänk oss, men vi slapp i alla fall att
springa i trappor och promenera i tråkig stadsmiljö.
Någon gång i juli så tyckte jag att Alma haltade på vänster
framben om hon sprungit och busat. Jag lät henne ta de lugnt i
koppel och det försvann. Senare i augusti så gav hältan inte riktigt
med sig
så jag åkte och röntgade henne. Veterinären hittade inga fel
och ordinerade vila och Metacam.
Alma
fortsatte att halta, men hon blev bättre när hon vilade och
sämre när hon sprang mycket. Så nu började Almas period i
koppel... Allt
eftersom att tiden gick så blev Alma så klart vildare och
vildare eftersom att hon inte fick röra på sig ordentligt. De
få gånger hon var lös så ville hon inte komma in igen och jag
blev rädd att hon helt sonika bara skulle rymma.
I september
så flyttade vi till Västerås och bodde där i en månad. Alma
fick då en akut magsjuka. Hon hade kraftig diarré och när hon spydde
upp vattnet jag gav till henne så åkte jag med henne till
Strömsholm. Där fick hon ligga inne ett par dagar med dropp
innan jag fick hem henne igen. Hon hade utvecklat allergi mot
tuggben som hon fick rätt så mycket av för att sysselsätta sig
med något. Efter det fick hon börja äta ett dietfoder för att
tarmen skulle få en chans att återhämta sig.
Eftersom
att hältan inte gav med sig så skulle vi nu åka på en ny
undersökning. Den här gången så åkte jag till Strömsholm och
fick träffa en ortoped istället för bara en veterinär. Undra
vad som hade hänt om vi träffat en ortoped direkt? Då hade vi
kanske fått andra råd??
Han hittade en förändring i armbågen, men kunde inte säga vad
det var. De ville gå in i leden och titta för att kunna avgöra
vad det var för fel. Almas hälta var nu mer påtalig och hon
fick Rimadyl utskrivet. Rimadylen tog bort ungefär hälften av
hältan, men helt bra blev det inte.
Under tiden som jag funderade och tog reda på lite mer vad en Artroskopi var för något så tyckte jag att Alma gick lite
konstigt bak. Två veckor efter armbågsröntgen så var vi
tillbaka på Strömsholm och röntgade höfterna. Det ser inte bra
ut och hon kommer aldrig att bli en arbetande hund med de
höfterna sa ortopeden. Jag höll god min, men ute i bilen kom
tårarna och någonstans hade jag väl bestämt mig redan då...
Nu
följde en lång tid med massor av grubbel, sömnlösa nätter och
tårar. Vi kontaktade både Strömsholm och försäkringsbolaget
och sen var det bara att vänta.
Jag velade mellan operation och att ta bort Alma. Jag tror att jag
ändrade mig nästan varje timme. Kände mig säker på en sak ena
sekunden men så ändrade jag mig och kände mig säker på det
andra alternativet. Det var ingen lättsam sak och jag mådde
väldigt dåligt av allt detta.
Alma tyckte inte heller att livet var så roligt. En hund på
10-11 månader gillar inte att vara still och ta korta promenader
ett par gånger per dag. Hon klarade ändå av det väldigt
väldigt bra tycker jag. Men ibland så lyste desperationen
igenom. Hon blev okoncentrerad och ville inte träna nått. Hon
ville bara SPRINGA!
I
början på januari så fick jag besked från försäkringsbolaget
att de betalade ut en eventuell livförsäkring om jag inte
ville försöka operera henne.
Sen gick allt så fort. Vart jag fick styrkan ifrån att ringa och
boka tid för avlivning vet jag inte. Jag vet inte hur jag
lyckades stålsätta mig för att ta henne till veterinären. Jag
vet inte.
Att försöka sammanfatta Almas avlivning med ett par rader är en
omöjlighet, så jag försöker inte ens att göra det. Den 10
januari klockan 15.00 så gav jag henne en sista puss och såg
henne för sista gången.
Trots
att det nu gått över två år sedan som jag lät Alma somna
in så smärtar det fruktansvärt. Jag tänker på att jag kunde
ha agerat snabbare och annorlunda. Att jag skulle ha testat att
operera henne, att jag skulle ha gett henne en chans.
Jag kommer aldrig att få svar på mina frågor. Men min
grundtanke är att en hund skall få vara hund. Jag tänkte att
jag inte ville ha en hund som inte kan följa med på våra
promenader och äventyr. Att jag inte vill att en hund skall leva
att stillsamt liv utan träning.
Jag tycker att mina hundar mår bra när de får träna och
anstränga sig. Jag får ofta gå tillbaka till de tankarna för
att förstå hur jag kunde ta beslutet att ta bort Alma. Men hade
jag vetat vilken smärta en avlivning innebär så hade jag valt
operation. Frågan är för vems skull jag hade gjort det??
Just nu känns det som att jag aldrig kommer att sluta grubbla på
huruvida jag gjorde rätt eller fel. Men jag hoppas att jag en dag
kommer att förstå...
Alma - förlåt...
